Under de senaste 20 åren har västerländsk kultur och dess marknadssystem i allt högre grad engagerat sig i en revisionistisk process. Processen har vält omkull de till synes givna hierarkierna och än viktigare omprövat de inkluderingar och uteslutningar som har gjorts av smakmakare och historiker som har följt i deras fotspår under de senaste två århundradena. Även om processen bara har börjat så pågår det en total omprövning av kvinnors plats i konsthistorien som sätter rampljuset på kvinnliga konstnärer från olika generationer, så som exempelvis Berthe Morisot, Ljubov Popova eller Alice Neel.
Vi har sett liknande utvecklingar inom musiken med Fanny Mendelssohn, Clara Schumann och Lili Boulanger, samt inom arkitektur och design med sent erkännande av Eileen Gray, Charlotte Perriand och Léonie Geisendorf och många fler. Alla bortglömda under olika perioder av en enda anledning – de var kvinnor.
Det finns en rad uteslutningar av andra skäl än kön. Det mest uppenbara och nu aktuella efter förra årets Black Lives Matter-protester är ras, där utövare inom alla kulturområden systematiskt missgynnats och ofta uteslutits. Dessutom har sexuell läggning, eller att vara född i en etnisk för att inte tala om inhemsk minoritet i någon del av världen, också visat sig vara en anledning till att bli utesluten från ”mästarberättelser”. Till exempel var det få i konstvärlden, däribland i Sverige, Norge eller Finland som var medvetna om eller hade expertis inom samisk samtidskonst innan den presenterades på dokumenta 14 år 2017. Sedan dess har vi sett ett stort antal utställningar och en efterföljande marknadsutveckling med starka prishöjningar.
Konstsystemet förändras och drivs av en allmän ideologisk förändring som förstärks av att vi hittar fler och fler kvinnor och personer med minoritetsbakgrund i beslutsfattande roller så som kuratorer, museichefer och samlare. Förändringen sker förmodligen också av marknadens behov av att vidga sina horisonter under påtryckningar från en ständigt växande och globaliserad konstmarknad. Några viktiga exempel i den ideologiska förändringen är förvärvskampanjen ”The Second Museum of Our Wishes” på Moderna Museet 2006-2007, ”elles @ centrepompidou” på Centre Pompidou 2009, ”Modern Women” på MoMA i New York 2010 och Louisiana Museum of Modern Art samt Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen ”Die Andere Seite Des Mondes” 2012. Vidare finns det mer tematiska utställningar som t.ex. ”Women of Abstract Expressionism” på Denver Art Museum 2016 eller ”Elles font l’abstraction” på Centre Pompidou 2021. Liknande museidrivna projekt har också utvecklats när det gäller andra områden som är i behov av stor förändring. Dels ur ett geografiskt perspektiv, exempelvis Tate Modern och M+, och ur ett rasperspektiv så som den stora Kerry James Marshall retrospektiva ”Mastry” som organiserades av MCA Chicago, MOCA Los Angeles och Metropolitan Museum of Art i New York som ägde rum 2016-2017. Andra exempel är den superlativa utställningen ”Figuring History” 2018 som tog upp ämnet vem som är representerad och vem som gör konsthistoria, och som innehöll Marshalls verk vid sidan av Mikalene Thomas och Robert Colescott och de mer än 30 amerikanska utställningarna, böckerna och evenemangen fokuserade på afroamerikansk konst som var planerade under 2021.
Den växande uppmärksamheten på tidigare missgynnade artister har positiva konsekvenser för deras marknadsvärde. Kvinnliga konstnärer rör sig sakta uppåt på konstprisstegen även om generaliseringen från projektet ”The Second Museum of Our Wishes” 2007 att en kvinnlig konstnär som i alla andra aspekter var i nivå med sina manliga kollegor tidigare bara nådde 10 procent av deras marknadsvärde fortfarande delvis är sant. Men under de senaste åren har detta förändrats och priserna på verk av betydande kvinnliga konstnärer har ökat exponentiellt. Marknadspotentialen inom detta område är stor och priserna på exempelvis målningar av Joan Mitchell har ökat med hela 700 procent sedan början av 2000-talet. Intresset för svarta artister har ökat explosionsartat och även om möjligheterna inom detta område är mer begränsade så finns det fortfarande stor potential.
Det pågår en megatrend av revisionism som sannolikt kommer ha stor påverkan för prisutvecklingen på konstmarknaden under de kommande 5-10 åren. Det är inte bara ett viktigt tema i vår investeringsstrategi utan ger oss även en möjlighet att stödja jämlikhet och rättvisa i konstbranschen.
Investeringskommittén har goda förutsättningar att aktivt samla konstnärer eller grupper av konstnärer som kan vara intressanta för museer att inkludera i sina utställningar eller rent av utgöra basen för utställningar på ett museum. Detta är en strategi som några av de ledande kommersiella gallerierna genom åren har utvecklat med framgång. Hauser & Wirth tog exempelvis med den totalt bortglömda 1960-talskonstnären Lee Lozano (som bl.a. ledde till en utställning på Moderna Museet) eller David Zwirners framgångsrika arbete med att lyfta fram Alice Neel på museerna som följaktligen ökade värdet på hennes verk på bara några år med runt 400 procent. Arte Collectums inköpskommitté kommer att arbeta på liknande sätt och fortsätta bygga upp konstnärernas status och deras konstverk, dels genom att verken ställs ut på utställningar och publiceras i tidskrifter och böcker, vilket kan leda till stor värdeutveckling i fonden.
Det pågår en megatrend av revisionism som sannolikt kommer ha stor påverkan för prisutvecklingen på konstmarknaden under de kommande 5-10 åren. Det är inte bara ett viktigt tema i vår investeringsstrategi utan ger oss även en möjlighet att stödja jämlikhet och rättvisa i konstbranschen.